Tänker nu bäretta lite hur det är att va mig!
Jag är en tjej i trettiåren som har varit genom min del av sorg och olyckliga händelser i mitt liv.
Det som kanske skiljer mig från många andra är att jag har ALDRIG bearbetat något av det jag varit med om. Och nu har det kommit ifatt mig.
Det sa bara stopp en dag, och jag började planera att ta livet av mig, planera min begravning. Det som håller mig kvar idag är min dödsångest. Men jag har fortfarande dödslängtan, men som tur är så har jag mer dödsångest. Än så länge....
Jag fattade ett beslut, att jag behöver hjälp NU. Och sökte det... Fick det av läkare, psykolog och kiropraktor. Av läkaren fick jag piller, av psykologen fick jag prata, och hos kiroprator fick harmoni i kroppen. Är tacksam för all hjälp, även den hjälp som inte hjälpt mig. Ett STORT stöd från familj och vänner, som jag aldrig kan betala tillbaka. Det har betydt utroligt mycket för mig, och fått mig att förstå att jag betyder nått för andra, nått som jag nog inte känt tidigare. För att jag själv inte betyder nått i min värld.
Oftast känner jag mig som en betydningslös nolla, som ingen tycker om, för jag tycker inte om mig själv. Mitt värde är på noll. Och alla andra är på högsta. Jag är äklig...
Jag känner inte att jag är värd andras tid, för jag borde inte få tid här på jorden. Jag är inte värd nått.
Jag har två barn och en undrebar sambo, som jag älskar över allt på jorden, och som älskar mig. Och nu tänker nog månge, hur kan jag vilja dö, när jag har så mycket att leva för. Men det är inte dom jag har i tankerna när jag inte pallar mer, bara mig själv. Vi vet ju alla att självmord är en ego handling, men jag får ju säga att det är min familj som tar mig tillbaka till livet varje gång. Det är ju dom som hittar mig, och det står jag inte ut med.
Känner idag att det fortfarande är otroligt jobbigt med alla krav som jag ställs inför varje dag. Vill ju ha ett fint hem, rena kläder, laga mat, umgås med mina bar och sambo, men allt känns för mycket, och då kommer självklart tanken att dom förtjänar någon bättre än mig, att jag inte behövs...
Jag kämpar vidare, varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag....
2 kommentarer:
Hej gumman, vet knappt vad jag ska skriva, önskar att jag haft mer kraft att tagit hand om dig när allt var piss och nu när du är påväg tillbaka igen. Önskar att jag kunde vara en bättre vän men kraften tryter och jag hoppas innerligt att du kan hitta mer kraft hos någon annan. Men en sak ska du veta att du är i mina tankar alltid. Så jag hoppas att både du och jag kan gå starka ut detta elände. Många varma kramar
Åhh min vän!
Jag vet att kraft är nått man behöver själv, och använda på sig själv. Det är inget som är gratis, och det är ens egen. Inget jag förväntar att andra ska ge mig, iaf inte någon som har sååå mycket själv, och har svårt för att få änderna att mötas. Jag är ju lite dum och vill hitta kraften i mig själv, även om den inte finns, men jag vet att jag haft den innan, behöver bara hitta den igen. Så jag lägger nog inget på andra alls, tar inte hjälp av andra, vill fortfarande inte att andra ska behöva känna att dom MÅSTE.
Känner väl att det är mina bekymmer, mina problem.
Tack så mycket att du tänker på mig, det värmer.
Jag tänker ju fortfarande hela tiden på dig och er med. Ni finns så nära hjärtat på mig.
massa varma kramar tillbaka
Skicka en kommentar